Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

13 mars 2011

Hets! En bok om skolan, Sven-Eric Liedman

Svenska skolan mår inte bra: det kan var och en konstatera som har följt skoldebatten de senaste åren – ganska många år, skulle jag tro. Åtminstone debatteras skolan livligt, och verkar i viss mån ha ersatt vädret som samhällskitt: ja, och liksom med vädret kan konstateras att det är något som alla pratar om men ingen gör något åt. I de senaste valrörelserna har skolan fått en allt mer framträdande plats.

Det är förbluffande att det fortfarande råder en dikotomi mellan den gamla katederpedagogiken och den moderna forskningsvurmen: som om dessa inte kunde kombineras, som om skolvärlden vore så förenklad att det bara finns utrymme för det ena. Alla lärare fattar detta, alla elever fattar, alla rektorer: ingen skolpolitiker gör det. I dagens DN debatt fortsätter herr Björklunds outtröttliga försvar för en icke-abdikerad lärare, som undervisar, och ännu mer till intet förpliktigande lovord om en höjd lärarstatus.

Idéhistorikerna Sven-Eric Liedman har i vår utgett sin bok om skolan och skolpolitiken, Hets! En bok om skolan, där han bidrar med några väl valda ord. Det bästa med hans bok är att här får vi äntligen någon som talar klarspråk: annars behäftas skoldebatten av idel floskler och tomma fraser.

Ett nyckelord hos Liedman är lekens betydelse för inlärning, där han sörjer förlusten av de estetiska ämnenas obligatoriska inslag i gymnasieskolan. Jag vill gärna tro på Liedmans ideal av kritiska medborgare, att individerna har slumrande potential som inte utnyttjas, att det kort sagt finns en massa människor som inte lever livet fullt ut. Det förutsätter mer än det tradiga ”alla kan”-mantrat, nämligen ett ”alla vill”: tillåt mig tvivla. Vi lever i en det livslånga lärandets diktatur, när sanningen är att många stänger av, stagnerar, slocknar och sluter sig så fort de gjort sig av med alla läroböcker. Detta kan bara botas av att fler inser betydelsen av fantasi, av andra perspektiv på tillvaron. Däremot är det lättare att hålla med honom när han pläderar för en skola som utgör en motvikt mot samhället, att vi inte tjänar på att ha en skola som ensidigt speglar samhällsförändringar.

Liedman skriver stiligt, och med pigga ögon: han söker upp det nya, vilar inte på sina lagrar. Tyvärr består majoriteten av boken av historiska återblickar: det hade varit intressant med fler försök att analysera dagens situation, och kanske att Liedman gjort mer för att försöka förstå hur alternativet till den nya skola som han förkastar skulle se ut. Men det är roligt att läsa en så säker stilist, som vet att kalla snömoset för ”verbala girlanger”.

En av de saker som Liedman har svårt för är betyg och prov, även om han gör sitt bästa för att gå varsamt fram. Men hans uppfattning om prov är alldeles för snäv och onyanserad: det går att ha andra typer av examinationsformer, och proven i sig kan alltid förnyas, varieras. Hans ideal är betyg som mäter mognad, som premierar elevens egna initiativ och motivation: jo, men det förutsätter ett ansvarstagande som inte kan trollas fram. Han vill att skolan ska fostra kritiskt tänkande människor, och det vore förstås ett ideal, men att det skulle inträffa med hjälp av färre betyg känns lite utopiskt.

Samtidigt resonerar han med en försiktig klokhet som förtrollar läsaren, åtminstone den här läsaren, som känner sig lätt manipulerad att lyda hans argument, då de presenteras med den här lågmälda auktoriteten. Han skapar en röst som ger intryck att vara något att lita på: någon som är så här klok kan inte ha fel, liksom. Han talar om ”anekdotisk evidens” när han diskuterar det som brukar kallas för ”forskning”: bäst att (fortsätta) vara på sin vakt, tänker jag, behålla sin skeptiska blick mot alla frälsningsmetoder.

Han jämför skolbetygen med filmbetyg, siffror som inte ger något utan beskrivande ord. Jo, men någon ska skriva dessa omdömen, som han vill ska ersätta bokstavsbetygen. Och någon ska läsa dem också, på högskolor och arbetsplatser: vad är det som säger att dessa personer är kompetenta att tolka lärares adjektivrika skriftliga omdömen?

Att Liedman värjer sig mot vårt samhälles sifferdyrkan är förståeligt. Det har blivit tvångsmässiga ”pseudokvantiteter”, som givetvis slår blå dunster i ögonen på politiker som inte har någon förankring i något förutom kortsiktig populism. Han svartmålar med lätt hand, tar udden av sitt svartmålande av det förflutna, eftersom han vet att det är ett svagt argument för den som vill kritisera nuet. Men betygen går nog inte att rubba – tyvärr – för av två onda ting … ungefär som med demokrati, att det i alla fall är bättre än alternativet.

En paradox med vårt samhälle är väl att vi upplever en kunskapsdevalvering samtidigt som en kunskapsvördnad. Kunskapen dyrkas – och bespottas, genom att den både blir föremål för lovord, och blir ingenting värt, då andra värden genererar mer flis och högre status: samtidigt som politiker säger att det ska löna sig att plugga tjänar lokförare och murare mycket mer än någon som har pluggat fem år på universitet. Kunskap är något för kufar: så fort du kan ett dugg om något reduceras du till nörd, när det bara borde heta bildning.

Nu når Liedman sent omsider fram till dagens skola, och ett resonemang där han lyfter den fråga herr Björklund tar upp i dag: lärarens insatser. Det är en konst att lära ut, att vara lärare, vill Liedman hävda. Jo – det är ganska svårt, det är ganska enkelt, vill jag invända. Till skillnad från bemärkta pedagogikprofessorer vet Liedman att ämneskunskaper ska kombineras med något som han väljer att kalla ”skicklighet”, och att dessa ämneskunskaper inte ska tullas på. Finge jag citera något från denna skickligt skrivna men ibland lite tråkiga bok skulle det bli följande:

”en öppen atmosfär har en positiv effekt på elevernas kunskaper om politik. Om var och en känner sig fri att utveckla sina åsikter stimuleras läraktigheten. Däremot försämras resultaten om skolklassen också får inflytande över vad som ska tas upp, vilket studiematerial som ska väljas och hur undervisningen ska utformas.”

(Bilder från Per Brahegymnasiet då och nu; inget har ändrats - allt har ändrats.)

8 kommentarer:

  1. Jag har tagit mod till mig. Gjort en paus. Och jag har aldrig känt mig så fri i hela mitt liv; inte i skolan, inte ens på universitetet – skrämmande. Vad än alla dessa siffror och bedömningar och betyg i mitt förgångna ska ha betytt, så är jag rätt lycklig över att jag har uppnått detta tillstånd.

    Men: vilken funktion har egentligen betyg? Det kan ses som onyanserat och förenklat att ställa sig negativt till betyg, men vad är syftet? Är det inte att sätta siffror på alla elever så att man vet vilka man ska låta komma vidare till nästa steg i bildningsrummet. Om något ska betraktas som förenkling så är väl en siffra som omdöme den störste boven?

    Grundtanken att man överhuvudtaget ska centrera både innehåll och bedömning är väl det som är mest fel. Världen är splittrad och komplex – varför måste vi människor kämpa emot? Om det är möjligt, så skulle man väl kunna hålla så litet som möjligt obligatoriskt (som till exempel att man lär sig sitt eget språk ordentligt; säger inte Nietzsche att det är grunden till att man ska kunna lära sig någonting alls?), och sen – – –

    låt mig avbryta min tankegång. Givetvis är det ingen enkel fråga. Men i varje fall blir jag inte klok på alla diskussioner om skolan där hemma. (Haha, och här nere säger man att skandinavien är bäst!) Jag är rätt glad som jag har det nu. Jag undervisar faktiskt svenska här nere, går en språkkurs i italienska, och läser vad jag vill. Ingen tvingar mig till något (förutom att jag ska vara förberedd till undervisningen, så klart) – måhända kan "man" inte ge "en elev" lika mycket eget ansvar som "jag" kan ge "mig själv".

    Fast det är med en bitter känsla jag måste medge att min tid – både i skolan och på universitetet – trots allt har varit grundläggande. För att få grundläggande kunskap om vad som finns. Hade det gått på ett annat sätt? – – Men, Björn: det är bara så att jag inte pallar stressen. Jag klarar inte av det, helt enkelt. Ge mig en bok och låt mig vara i fred, va. På IB satt väl alla som fick bra betyg i tysta rummet hela tiden, i alla fall. Och i slutet så skolkade väl de flesta som fortfarande hade förnuftet i behåll – eller har jag fel?

    Ja, att läsa är en sak man gör ensam. Och missförstå mig inte nu: jag tror verkligen inte att alla ska sitta själva och bada i kunskap och tänka sig fram till alla möjliga konstiga saker – utbyte är viktigt. Jag tar gärna inspiration från en god lärare, en bra professor. Jag delar gärna med mig av det jag själv precis har upptäckt med en god vän, eller, för all del, en intressant fiende.

    Det är väl bara så att jag blir trött på att alla ska pressa ut en åsikt ur mig, att man ska veta allt om allt från början, och att man måste skämmas om man inte har läst det eller det. Att samtalen då inte kan bli något annat än generella, tråkiga och ointressanta – ja, intetsägande och falska. Visst finns det möjligheter att göra allt möjligt, men all hets och stress bygger upp ett huvud fullt av fragment och oavslutade tankegångar. Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte vad jag ska eller kan lyssna på. Så förvirrat, så förvirrat.

    Min första tanke vore att när en elev har blivit sisådär 15 så kan man väl få tillbringa mindre tid i undervisning – inte mer, som Björklund vill (eller felciterar jag nu?). Så att alla kan få en möjlighet att faktiskt sätta sig in i något, så att man faktiskt kan prata om något i undervisningen. Det skulle väl också ge läraren mer tid att förbereda sig?

    Som avslutning måste jag ändå få säga att jag har goda minnen av min tid som din elev – vad det än berodde på. Jag såg väldigt mycket upp till dig (och det gör jag väl fortfarande, fast på ett annat sätt), och om någon frågar mig hur jag började intressera mig så mycket för litteratur, eller om professorn på skandinavistiken här nere säger att hon aldrig har hört en 21-åring vara så vältalig, så säger jag lite blygsamt att jag hade en bra svensklärare.

    Tack.

    SvaraRadera
  2. Die Menschen sind unverbesserlich. / Jesper

    SvaraRadera
  3. och förresten, är det inte mig du bör tacka främst, Joacim? Jävla hyckleri, jävla falskhet och förräderi! Man kan inte lita pa nagon! Jag mar illa när jag läser denna patetiska kommentar, virrig och utan innehall.
    iallafall: jag hoppas att jag nagonsin kan hämnas pa er, pa er alla. Men det är nog omöjligt, för man kan inte tvinga folk till insikt. hur man än bär sig at, ni kommer aldrig att begripa. Jag kan skriva världensbästa bok. ingen lär märka. ingen lär bry sig ens. och det är kanske beviset. Beviset pa all falskhet.

    SvaraRadera
  4. Låt oss tacka! Varandra. Alla. Allvarligt!
    Så - tack till er båda ...
    Men alltså: betyg, siffror, vad man än kallar det ... Utan dem: vad blir det då? Då!
    Jo, det jag har lärt mig, har jag nog mest lärt mig utanför skolan. Men det är bara delvis mitt eget fel. Men det är nog (för) mycket begärt att alla ska ha denna drivkraft, som jag har, som du har, Joacim, och du, Jesper.
    Vad man kan lära sig i skolan, eller borde lära sig, är väl mest hur man förvaltar sitt intresse, lär sig öppna ögonen för det som finns, där utanför skolans kanske lite väl trånga och lite väl instängda värld, där det inte finns plats för så mycket.
    GDH brukar tala om kanonmaximalism, alltså en värld som växer och växer, där man inte kan nöja sig med några få hållpunkter och referenser. Men det är ett annat ämne.

    SvaraRadera
  5. Äsch. Drivkraften är väl det enda man med absolut 1000%ig säkerhet kan säga existerar. Fast vad ska jag göra med den om jag inte får använda den? Och vad kan jag göra med den om jag förnekar den? Eller blir övertalad av någon att den inte finns. Vad händer med mitt liv då?

    Och Jesper: jag ville verkligen inte med mitt sista stycke (ett tack som jag inte tänker ta tillbaka) säga att jag är skyldig Björn hela min utveckling, att jag också måste dela med mig om berömmet till dig. Jag tackar Björn, för att han finns. Jag tackar dig Jesper, för att du finns. Jag behöver inte gå in på detalj här på forumet – jag medger det: utan dig . . . ja, så mycket har hänt i mitt liv på grund av dig, så mycket, att jag inte ens kan föreställa mig ett annat liv längre. Tacksam? Ja, tack Jesper.

    Men framför allt måste jag också tacka mig själv: att jag har hållit ut så länge, och hamnat där jag är nu. Att jag har gjort allt jag har gjort. Tack Joacim, för att du finns. Jag hoppas att jag kommer få äran att tacka (och bli tackad av) fler människor. Det får vi se.

    Godnatt.

    SvaraRadera
  6. Synen på kunskapen har blivit instrumentell, men samtidigt blir relationen mellan bestämda kunskaper och arbete stadigt mer diffus. Vad behöver man veta och kunna för att utföra ett visst jobb säkert och hyfsat snabbt? Allt, kan det tyckas om man läser platsannonser och hör på iuntrvjuer med informatörer eller teknologer - men samtidigt har ju examen förvandlats till en ijnträdesbiljett, blott och bart det, inte ett bevis på säkrade kunskaper. den verkligt tunga utbildningen kommer i många fall inne på jobbet. Utbildningen fungerar alltså som en slags sorteringsmaskin, men inte genom de kunskaper man faktiskt skaffar sig utan genom vad som anses vcara chiffrerat i detta att man tagit en viss examen (om man nu har det) och vad man gjort vid sidan av "skolan".

    Det är klart att detta i längden betyder att de som anställer och driver företag, eller ofta de som leder myndiugheter. i princip inte litar på utbildningsväsendet, varken högre eller lägre utbildning. De ser sig ju hela tiden tvungna att uppfinna andra och kodade meriteringsvägar och -filter. Det vore trevliogt om dessa frågor kunde nå in i utbildningsdebatten någon gång, men numera står den ju bara och stampar mellan "hårdare krav"-linjen och dem som tror att alla ämnen kan fungera på samma säött som låt oss säga genusvetenskap eller praktisk filosofi.

    SvaraRadera
  7. Vi behöver en skoldebatt där fakta accepteras i stället för att sopas under mattan. DIVERGENSPRINCIPEN och dess konsekvenser bör stå i centrum likaväl som den svåra frågan om hur undervisningen skall INDIVIDUALISERAS.

    SvaraRadera
  8. Jo, det är bl a det som Zarembas artikelserie i DN handlar om, hur skolan (dvs skolpolitikerna) har abdikerat. Allt är lika viktiga, alla svar går att "tolka" till något positivt. Total relativism.

    SvaraRadera