När du traskat
igenom ännu en roman om Stockholm kan du få lust att alludera på
Morrisseys diatrib ”America is not the world”, och muttra något
hätskt om att Stockholm inte är Sverige, eller åtminstone gilla
Therese Bohmans fina text i Expressen från i torsdags om
tv-programmet ”Halv 8 hos mig”, för att det visar att Sverige
utanför Stockholm faktiskt existerar.
När jag nu läser
Johan Klings nya roman blir jag först upplivad när huvudpersonen
inledningsvis säger att han bor i en stad som han inte tänker
nämna, men det framgår ju ändå så småningom att det blir den
vanliga bilden av huvudstaden.
När Kling
debuterade som romanförfattare för fem år sedan var det med en
flanörroman från Stockholm, där språk och gestaltning låg så
nära Hjalmar Söderberg att man vid läsningen fick en svindlande
känsla av att ha upptäckt ett upphittat hundraårigt manus. Hur
följer man upp det?
Jo, man ger ut en
roman med titeln Glasmannen, och låter huvudpersonen bli ännu
en neurotisk man som lever på stand by, som går dit näsan pekar
och tänker lika långt, för att låna Bo Bergmans karakteristik av
Söderbergs debutroman Förvillelser. Glas är ju namnet på
Söderbergs mest beryktade protagonist, och Kling gör här förstås
något som gränsar till det dumdristiga. Speciellt när han återger
innehållet i Söderbergs novell ”En herrelös hund”, låter
huvudpersonen uttrycka att han bara kan älska den som inte älskar
honom och ordagrant citerar Glas inte helt okända utrop ”Liv, jag
förstår dig inte”. Kling lånar också dagbokens monologiska
berättarteknik, med korta nedslag, som om han ville säga att om
kritikerna tycker att jag för mycket liknar Söderberg, då ska jag
likna honom ännu mer …
Men här finns
huvudpersonen Felix, som hatar huvudstaden och dess människor. Han
är ännu mer solitär än någon av Söderbergs gestalter, har sagt
upp sig från sitt jobb och lever helt utan kontakt med andra
människor. Han är deprimerad. Men så vänder lyckan: ett stort arv
väntar honom, och dessutom ska lägenheten renoveras. Dock hinner de
gynnsamma klockorna inte ens klinga ut innan de ersätts av
varningsklockor: varför tar det så lång tid med arvet, och innebär
inte renoveringen bara att hyran lägger sig på en nivå han inte
kan nå?
Under tiden köper
han en paletå (eftersom jag a) är född efter 1869 och b) inte bor
i Stockholm tvingades jag googla: det är en slags dyr jacka), och
får på känt maner från Söderbergs novell ”Pälsen” dämed ökat
självförtroende. Han får en kompis. Till och med hans slumrande
sexliv väcks, och giftermål börjar planeras …
Nu vet jag inte om
Klings syfte varit att plagiera Söderberg, eller hur medvetna dessa
lån är. Men jag kan på ett sätt gilla att han gör något kaxigt,
och för den delen blir hans huvudperson Felix så småningom något
(någon) som frigör sig från allt vad förebild heter, och blir en
en självständig person. Själva atmosfären är också så deppig
att det är lätt att hysa ömma känslor för stackaren. Det är en
loser-roman som inte går genvägen förbi de inkännande skratten,
och därför drabbar romanen med större kraft än andra liknande
försök från senare år, som har mildrat svärtan med humor.
Skillnaden är väl
att Klings filosofiska betraktelser sällan blir lika pregnanta och
spirituella som Söderbergs. Felix tankegångar saknar udd: han
funderar på olika företeelser men når sällan längre än att
konstatera att ”allt mode blir löjligt efter hand. Sedan blir det
populärt igen.” Språket lånar friskt från forna tiders fatabur,
med glosor som ”hedersknyffel”, ”imposant” och ”fager”
och idiom som ”ur gängorna”. Att en 44-åring i dagens Sverige
(förlåt, Stockholm) skulle kalla en kvinna för ”fruntimmer”
ter sig högst osannolikt. Om syftet är att någon från inledningen
av 1900-talet ska kunna läsa boken utan att störa sig på en massa
nymodigheter har Kling lyckats förträffligt med sitt uppsåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar