Berättelser, Birgitta Trotzig

I egenskap av juryledamot för Augustpriset har jag under de två senaste åren läst typ all utgiven svensk skönlitteratur, och det är lätt att konstatera att det utges rätt många bra böcker. Eller, så tänker jag ju tills jag råkar läsa något som är bra på riktigt. Som Birgitta Trotzig, som skriver med en sådan intensitet att det nyutgivna hamnar i skamsen skugga.

Berättelser är en av hennes mindre kända titlar. Den utkom 1977, och samlar fyra olika texter som både har traditionellt novellformat och något längre (novella, kanske man kan säga). Men formen varieras, med bland annat manuset till en oinspelad film. Det är den äldsta texten, från 1962.

Trotzig har ett grepp om läsaren, när hon i den första relativt traditionella novellen ”Teresa” skildrar en polsk familj där föräldrarna ”förnam sig själva som av livet urvridna och utsugna, slocknade –”. Det är förutsättningen, varifrån hon sedan skildrar barnen som föds och utan att veta varför klamrar sig fast vid livet, barn som sviker de olyckliga olycksdrabbade föräldrarna, tills ögonstenen och yngsta dottern Teresa föds.

Längst in i förtvivlan förs vi, där det abstrakta mörkret leder mot en konkret kammare, där det hemska blir ett rum att vistas i. Trotzigs värld är inte metaforisk, utan bokstavlig. Hon kallar saker vid sina rätta namn. Med en språkkänslighet som betyder något annat än man annars förknippar med det ordet, att det handlar om något annat än att formulera vackra meningar – Ernst Kirchsteiger och Björn Ranelid har den tjänsten att vara formgivare åt det prunkande språket. Här i dessa berättelser är det som att Trotzig ger sitt språk en dykardräkt.

Hon gör det med hjälp av besvärliga, störande element. Kolon i första novellen, flera stycken i samma mening, parenteser i den tredje, sådana iögonfallande knep som bryter av förloppet. Det bidrar också till en atmosfär av något främmande, något som genererar en oro med detta språk som tar sig friheten med grammatiken, som inleder en mening med ”Ju längre bort …” för att fortsätta med det inkorrekta ”ju mer …” Det är en stil i tillblivande, en rörlig ofixerad levande stil. Det är som att hon testar hur långt hon kan gå, till exempel hur frekvent man kan använda ordet ”mörk” med sina avledningar, utan att texten slår över i pekoral.

”En man ur natten” heter den oinspelade filmen, om en jagad liten man från Prag som kastas in i Kalmar, med slipsen på snedden. Han företar vissa likheter med Kafkas K., men heter här X., och är överlevande från andra världskriget (ett krig som kastar sin skugga över de andra texterna också). Den här texten är beskrivande och visuell på ett för Trotzig ovanligt vis.

Mer än novell är det ritningen till en novell. X. företar vissa kafkaeska drag, som en uppgivenhet och en stillsam indignation. Redan 1962 använder Trotzig ordet ”hånglig”, vilket kan förvåna.

”Jorden rullade födande dödande.” Så inleds ”Skämtet”, den längsta texten, en ursinnig berättelse om tonårsligisten Jingis, född på fel sida stan. Det är filtrerat genom ett helt annat temperament än man vant sig vid hos Trotzig, en stil som nästan tangerar Lars Görlings hätskt kränkta tonläge. Det är skrivet i en delvis käck äventyrlig stil, där idyllen frammanas bara för att den så uppenbar leder rakt in i misären. Det hon behåller från sina vanliga berättelser är inlevelsen, hur hon undviker att göra Jingis till en parodi eller en endimensionell skurk. Berättelsen utformas till en duell mellan pojken och en inspektör på skolan, en inspektör som har sina egna problem: ”Men rätt handhavd är skräcken ett utmärkt avstamp för ett verkligt välordnat liv.” De sista 3-4 sidorna är också infernaliskt spännande, med sin (o)väntade utgång.

Och sista texten är nästan ännu mer kryptisk, ”En vinterberättelse”, om en tysk desertör som flyr som ett lod rakt ned genom hela avlånga Sverige innan han hamnar på en skånsk bondgård, där dottern ger honom mat och mänsklig värme – en säregen inblick i den oönskade människans tillvaro. Än en gång, då desertören, den forne djurskötaren, påminner om den utstötte Jingis (berättelsernas slut speglar varandra). Även här skildras kriminella som benådade människor, vars maktunderläge skapar det begränsade handlingsutrymmet, där omständigheterna är helt kringskurna.

Det märkliga är att texten sändes i svensk tv 1977 i serien ”vinterberättelse”. Betyder det att den lästes upp? Av vem?

Trotzig är en av svensk litteraturs få genuina begåvningar. Jag vet att det är andra namn som brukar framhållas som Stora Författare, att vi i Sverige gärna premierar det Stora Berättandet. Jag byter bort rubbet av dem, bara jag fick behålla Trotzigs böcker.

Att hon skriver så här beror förmodligen på vad hon själv läste när hon var tonåring. Under 40-talet, att hon påverkades av de böcker som då gavs ut. Vilket öppnar för en lite fasansfull tanke. En ung människa nu som nöjer sig med att läsa nyutgiven svensk litteratur, vad får hen i sig då? Inte tillräckligt, skulle jag säga då, om ambitionen är att om femton år skriva något som likt Trotzigs böcker skär rakt igenom sin tid och överskrider alla begränsningar.

Den som till äventyrs skulle få för sig att nämna Birgitta Trotzigs bästa bok skulle nog välja De utsatta, eller Sveket, eller En berättelse från kusten, eller Levande och döda, eller Sjukdomen. Kanske Dykungens dotter, men jag läste den bara en gång, för länge sedan. Berättelser, denna bok från 1977, kommer nog inte på fråga. Så det är knappast någon lämplig bok för den som vill börja läsa Trotzig. Å andra sidan är det fyra korta texter som ger prov på olika sidor i författarskapet.