Månaderna utan R, Carina Rydberg

Den heter Månaderna utan R, Carina Rydbergs andra roman, som gör en poäng av att utspela sig under dessa månader utan r (maj-augusti, dummkopf!), och jag passar på att läsa den innan bäst före-datum passeras (1 september, dummkopf!). Det är en fyndig titel, för det blir ändå månaderna med ärr.

Jag måste förmodligen påpeka att jag läser om den, för att göra mig viktig: jag blev ett stort fan av Rydberg när jag läste mästerverket Osalig ande, som kom något år senare. Det har gått åtta år sedan hennes senaste bok, den något ojämnare Den som vässar vargars tänder.

I maj åker huvudpersonen Camilla till Istanbul, efter att ha flytt sin otrogne make. Resan tar henne under sommaren vidare till Venedig, Kuşadasi, en grekisk ö, Marrakech, Tanger, Algeciras. Hon träffar den svenske skådespelaren Markus, och en BDSM-relation inleds. De träffar ett israeliskt par, kanske-syskon, en ung marockansk pojke. De ligger med (var)andra, plågar och plågas och njuter och njuts.

Eländet är närgånget skildrat. Utan att Rydberg tar ställning, något som uppfattades som oerhört provocerande den här tiden. Jag upplever Månaderna utan R som fortsatt provocerande, att det är ett viktigt drag som romanen inte har mist. Det är en osvensk attityd att skildra sex så här, att helt ge fanken i socialstyrelsens rekommendationer. Hon går distanslöst rätt in i det självföraktande, det låga.

Rydberg är fenomenalt bra på detaljer, på att göra dem synliga och verkningsfulla, som ting med levande egenskaper. Det finns enstaka scener i Den som vässar vargars tänder som jag aldrig glömmer, liksom detaljerna i filmen Svart Lucia, som hon skrev manus till: huvudvärkstabletten som löses upp i ett glas vatten, den ruttnande frukten (ogenerat lånad från Polanskis Repulsion, visserligen), kritstumparna som läraren slängde i plåthinken, det vinfyllda badkaret, den hotfullt pysande espressomaskinen, hårbandet kring Tova Magnussons hår …

Språket är korthugget, och det är på gränsen till det torftiga. Jag tror att anledningen till att det fungerar är att romanen är så relativt kort: en omfångsrik berättelse på det här språket är mer än åtminstone jag klarar. Det är nog ingen tillfällighet att Duras – som ju också skriver så här aggressivt, så här stympat och hårt, fungerar bäst i de koncentrerat korta romanerna.

Det blir en roman som ställer frågor kring varför det är så svårt att stå ut med sig själv, varför allt man gör blir en flykt. Camilla flyr från askan in i elden, men hon gör det med vidöppna ögon, och kanske det är det som provocerar, att hon är så genuint medveten, så klarsynt, till skillnad från våpet Anastasia i Femtio nyanser-böckerna. Camilla i romanen delar erfarenheter från protagonisten i en av Bright Eyes mest förtvivlade kärlekssånger ”Lover I Don't Have To Love”: ”Love's an excuse to get hurt / And to hurt” (filmatiseringen av Månaderna utan R skulle också ha ett bättre soundtrack än filmen som bygger på Femtio nyanser). När våldet blir alternativet därför att våldet är det enda som känns, den förståeliga smärtan. Det är inte när Dennis Hopper säger sitt ”Now it's dark” som Blue Velvet är som mest otäck, det är när Isabelle Rossellini säger ”Hit me!” Det är mer än troligt att Rydberg är mer influerad av David Lynch än någon författare.

Man frågar sig vad som har hänt innan maj, varför Camilla väljer det självdestruktiva. Jo, jag är medveten om att man inte får ställa sig den frågan – romanfigurer existerar inte utanför bokens pärmar, senast förklarat av Terry Eagleton i boken How to Read Literature. Men det vore att underkänna det speciella som Rydberg gör exempelvis i den här romanen – skapar minnesvärda och levande karaktärer. En antydan om en tillvaro utan kontakt med föräldrarna. Man kan också se det som ett experiment – den uttråkades drift mot spänningen, något som ska lyfta henne ur dyn, ur den djävliga existensen. Markus är en spännande kille – potentiellt våldsam, snygg, trilskande och tvär, med mystiska djup. Klart att Camilla följer honom, som järnfilspån dras mot magneten, med skillnaden att hon inte är något spån, bara en individ med en allt mer vårdslöst hanterad integritet.

Det här är nästan bättre än jag minns det: med iskall fasa klarnar sambanden när bitarna läggs på plats mot slutet, och det är gjort med en skicklighet som balanserar beräkning med spontanitet.