Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

9 sep. 2014

Svindlande höjder, Emily Brontë


”'May she awake in torment', he cried, with frightful vehemence, stamping his foot, and groaning in a sudden paroxysm of ungovernable passion. 'Why, she's a liar to the end! Where is she? Not there – not in heaven – not perished – where? Oh! you said you cared nothing for my sufferings! And I pray one prayer – I repeat it till my tongue stiffens – Catherine Earnshaw, may you not rest, as long as I am living! You said I killed you – haunt me then! The murdered do haunt their murderers. I believe – I know that ghosts have wandered on earth. Be with me always – take any form – drive me mad! only do not leave me in this abyss, where I cannot find you! Oh God! it is unutterable! I cannot live without my life! I cannot live without my soul!'”
Emily Brontë, 1847

”– Måtte hon vakna i helvetets plågor! skrek han med fruktansvärd våldsamhet, stampade med foten och stönade i ett plötsligt anfall av vrede som han inte kunde styra. Ända in i det sista ljuger hon! Var är hon? Inte där – inte i himlen – inte i himlen – inte i helvetet – var är hon? Å, du sade att du inte brydde dig om hur jag led! Och jag ber, en enda bön – tills min tunga stelnar ber jag – Catherine Earnshaw, måtte du inte få någon ro så länge jag lever! Du sade att jag dödade dig – kom då och spöka för mig! De som har blivit mördade brukar ju spöka för sina mördare. Jag tror – jag vet – att det har funnits spöken här på jorden. Var alltid med mig – visa dig i vilken skepnad du vill – driv mig till vansinne, men lämna mig inte i denna avgrund, där jag inte kan finna dig! O, Gud! Det är ohyggligt! Jag kan inte leva utan mitt liv! Jag kan inte leva utan min själ!”
Gunilla Nordlund, 1958

”'Måtte hon vakna till helvetets kval!' utbrast han, stampade med foten och stönade i ett anfall av fruktansvärd upprördhet. 'Å, hon ljög in i det sista! Var är hon? Inte där – inte i himlen – inte fördömd – var då? Du sa att hon inte brydde sig om vad jag led. Jag ber en bön och upprepar den tills tungan stelnar: Catherine Earnshaw, måtte du inte få ro i din grav så länge jag lever! Du sa att det var jag som dödade dig – kom i så fall och spöka hos mig. De mördade brukar ju spöka för sina mördare, har jag hört. Jag vet att det finns döda som har gått igen. Stanna alltid hos mig – ta vilken skepnad du vill – gör mig vansinnig, men lämna mig inte ensam i denna avgrund där jag inte kan återfinna dig. O, Gud, det är outhärdligt! Jag kan inte leva utan dig som är mitt liv och mitt allt!'”
Nils Holmberg, 1960

”'Måtte hon vakna upp till helvetets alla kval!' vrålade han vilt. Han stampade med foten och stönade obehärskat i ett plötsligt anfall av vrede. 'Hon är en lögnare ända in i det sista! Var är hon? Inte där – inte i himlen – inte i helvetet – men var? Å, du sa att du inte brydde dig om hur jag led! Jag har en enda bön och den ska jag be tills min tunga stelnar – Catherine Earnshaw, måtte du aldrig få ro så länge jag lever! Du sa att jag dödade dig – spöka för mig då! De mördade brukar ju spöka för sina mördare. Jag tror, jag vet att det finns gengångare. Var alltid hos mig, visa dig i vilken skepnad du vill, driv mig till vanvett! Men lämna mig inte i en avgrund där jag inte kan finna dig! Å Gud, det här är outhärdligt! Jag kan inte leva utan mitt liv! Jag kan inte leva utan min själ!'”
Birgit Edlund, 2002

Modernista väljer att ge ut nyutgåvor av Charlotte Brontës Jane Eyre och Emily Brontës Svindlande höjder. Till båda böckerna har de valt något äldre översättningar, säkerligen av ekonomiska skäl, då de senaste översättningarna bara är lite drygt tio år gamla och utkomna på Bonniers – Jane Eyre utkom väl senast i pocket med anledning av filmatiseringen 2011.

Svindlande höjder har översatts oftare än Jane Eyre, säkerligen därför att den är knepigare. Jag kan också tycka att det går utmärkt att läsa Charlottes roman på svenska, medan jag hellre läser Emilys roman på engelska.

En av knepigheterna är Yorkshire-dialekten, som Emily använder flitigare än Charlotte, och som också har en framträdande roll i att spegla den hotfulla atmosfären. Denna dialekt har inte lyckats överföras av någon översättare. Till Modernistas försvar måste jag ändå säga att deras version, Gunnila Nordlunds från 1958, egentligen inte är sämre än den senaste som faktiskt kom på 2000-talet. Det är annars kutym att anta att nya översättningar gör äldre försök obsoleta, men som fallet är med exempelvis Mörkrets hjärta väljer jag hellre Margareta Odelbergs 54 år gamla version än Einar Heckschers från 2006.

Om man nu gör ett stickprov ur Svindlande höjder? Jag väljer ett någorlunda representativt avsnitt, där Heathcliff uttalar sig om Cathy, från slutet av sextonde kapitlet. Jag jämför föreliggande version dels med Nils Holmbergs från bara två år senare (Holmberg är känd för att ha översatt Hitlers Mein Kampf, men också Lolita, ett jobb han gjorde så dåligt att Nabokov själv beordrade att den svenska upplagan skulle köras på soptippen), och dels med den senaste av Birgit Edlund.

Vad man genast kan säga är att originalets tio utropstecken behålls av Nordlund och Edlund, medan Holmberg nöjer sig med hälften. Det må förefalla vara en petitess, men för att bevara det upprörda tonfallet bör nog utropstecknen vara relativt intakta. Holmberg har även i övrigt en vådlig interpunktion, som inte är intresserad av att följa Brontës flitiga bruk av exempelvis tankstrecket, likväl som han ignorerar kursiveringarna. Den som läser Holmbergs Svindlande höjder får alltså en friserad text, en text som riskerar att bli mindre attackerande, mindre hätsk och mer benägen att röra sig mot en mittpunkt som var författaren främmande.

Här arbetar både Nordlund och Edlund utifrån principen att det är av värde att beakta det som är excentriskt i Brontës stil. Dock förstärks Heathcliffs första utrop, ”in torment”, av samtliga svenska översättare till ”helvetets plågor” / ”kval”.

När Heathcliff säger ”haunt me then!” har Nordlund lyckats bäst med att imitera ett autentiskt talspråk: ”kom då och spöka för mig!” Jämför Holmbergs tamare ”kom i så fall och spöka för mig” (utan utropstecken), eller Edlunds mer koncisa ”spöka för mig då!” Den senare utsagan ”I know that ghosts have wandered on earth” får kanske inte någon lycklig översättning, åtminstone inte av dessa tre. Men de skiljer sig åt. Edlund väljer det litterära ”gengångare”, som inte direkt är i överensstämmelse med Heathcliffs övriga tal, och Holmbergs Heathcliff säger att han ”vet att det finns döda som har gått igen”, medan Nordlund nog fångar det mesta av Heathcliffs spontana tonfall: ”jag vet – att det har funnits spöken här på jorden”. Genom tankstrecket klarar hon emfasen utan att behålla originalets kursivering.

Slutligen är det Heathcliffs ovanliga ordval ”unutterable” som blivit en stötesten för de svenska översättarna. Både Holmberg och Edlund har ”outhärdligt”, vilket är en tänkbar lösning, och Nordlund har ”ohyggligt”, vilket nog är att söka efter en mer långsökt glosa. ”Det är olidligt!” hade jag nog själv föredragit, eller ”Det är otänkbart”.

Något slutomdöme ska nog inte fällas efter detta stickprov, men min gissning är att Edlund i sin översättning sneglat en del på Nordlund. Den typen av spekulationer vore mig dock främmande. Till sist ett ord om omslaget bara: medan det i fallet Jane Eyre kändes någorlunda motiverat med en dykning är det aningen mer krystat i fallet Catherine Earnshaw, som jag antar är fotomodellens alias på detta foto taget av Alix Malka. Var är heden, liksom?

4 kommentarer:

  1. Hmm, tycker du verkligen att "kom då och spöka för mig" är mer autentiskt talspråk än "spöka för mig då"?

    Tänkte läsa boken på svenska snart. Har tagit mig igenom den på engelska för några år sedan, men tycker helt klart att den är svår (trots att jag själv är översättare och hyfsad på engelska).

    Jag upplever nog att översättningsvetenskapen blir bättre med tiden, så jag kommer nog ta den senaste. Tror jag. Ja.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vanskligt att svara på. Talspråk är ju ofta mindre pregnant än det skriftliga, men i det här fallet får man tänka på Yorkshire-dialekten, som delvis påverkar. Min erfarenhet är att dialekt ofta broderar ut och gör uttryck mer färgstarka, så det kan behövas utfyllnadsord för att det ska låta autentisk. Men det är egentligen omöjligt att översätta dialekt - tänk hur Torgny Lindgren låter på engelska? Eller för den delen, delar av William Faulkner på svenska ...

      Radera
    2. Nu tänker jag nog mest på något slags universellt talspråk, utan någon specifik dialekt. Men vi har förmodligen ganska olika uppfattningar om talspråk. Jag tänker spontant att det snarare resulterar i färre ord.

      "Kom och spöka för mig då" eller bara "spöka för mig då" är naturligare för mig, medan "kom då och spöka för mig" låter smått arkaiserande. Det är förstås en text med över hundrafemtio år på nacken, men här tycker jag det (i mina ögon/öron) arkaiska krockar med det talspråkiga.

      Härligt att du diskuterar översättning i alla fall!

      Radera
    3. Tack. Jo, det är en smaksak, och det finns absolut anledning att diskutera det. Är inte helt säker på vad jag menar i denna fråga, och det kan nog vackla från situation till situation. Det speciella med just Svindlande höjder är ju att det råa, hårda, elaka, för att inte säga hatiska idiomet i original är svårt att ge en passande svensk dräkt. Samtidigt som det är en så viktigt del av innehållet, av tematiken. Jag läser om romanen ibland, typ varannan gång på engelska, och det är oöverträffat.

      Radera