att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 aug. 2017

Giving Godhead, Dylan Krieger, Delete Press


Till sin debutbok Giving Godhead hittar Dylan Krieger helt rätt idiom för att balansera sin blasfemiska poesi, som genast skickar Jesus in i våldsam sexualitet. Och det är en Jesus som vandrar fritt mellan det bokstavliga och det bildliga, lika fysiskt påtaglig som metafysiskt figurativ.

Hela grejen med boken är faktiskt språket. Det är en jobbig erfarenhet som kanaliseras genom ett saliggörande språk, ett tilltal som söker sin frigörande potential – och hittar den, i lyckosam dikt efter säll dikt efter magnifik dikt. Då kan det låta så här:  


I bet bride’s better half comes back with hep. too vivid a scar to forgive or forfeit. fortunate that she’s first-world informed enough to know where to cut. the ephemeral artery, famous jumper of guns, gets unplugged. not like god & the devil palate amputee fetish. they have much bigger fish with original fore-fins to fuck. but this faux virgin, jilted urchin, hurts the worst way with her legs on—so now I’m sounding out a safe word to forget just long enough. to saw the loose limbs of history off.

De ohämmade lemmarna som tillhör historien återger en solkig bakgrund av övergrepp. Krieger namnger sitt diktjag som ”Dylan”, när hon skriver fram en berättelse som lånar grunddrag från Markis de Sades upproriska vidräkning med prydheten och bigotteriet. Det hädas friskt i ett flöde som inleds ”in media rape”, med gott om dubbeltydigheter, förtäckta anspelningar och den typ av innuendo som kanske engelskan är skickligare på att nagla fast än svenskan. Dikterna staplar ord på ett sätt som kunde bli tröttsamt, men som bara blir mer och mer hållfast genom samlingen, med dikter som överträffar varandra – inte direkt i chockverkan, utan mer genom variation (den dygd Sade befläckade mer än någon annan). Variationen finns också i hur Krieger växlar mellan prosadikt och renodlad poesi, fast

det är prosadikt av sällan skådat slag, en slags aggressiv uppgörelse med formen. Ta exemplet ovan som jag citerade: inte liknar det traditionell prosadikt. Hårt slås uttrycken ihop, och den våldsamma formen samspelar med det våldsamma innehållet. Ilskan kanaliseras, bearbetas, ges ett sammanhang. I den mån det ska kallas terapeutiskt är det väl mer en fråga om att söka sig mot en separation, om att göra sig kvitt det otäcka, låta gärningen flyga sin kos: en sekulariseringsprocess som ska driva ut religionen. I en presentation i tidskriften Quarterly West från 2015 kallas Krieger en flodnymf som bor tillsammans med en havskatt och sina demoner (well, don’t we all …).

Språket är alltså våldsamt:    

   eternity        spread
         giving godhead
& swallowing down
    edenic pandemic

                                           with its sexploding
                                                 rodents & burning
                                                      trapeze acts

Det är ett språk som ger röst åt sammanbrottet, som vistas i balansen mellan det uttrycksfulla och det återhållsamma. Mellan dröm och verklighet – önskningar, fantasi, lögn, allt det som fiktion vävs av, den typ av fiktion gör smulor av sanningen. Ytterligheterna går in i varandra, penetrerar varandra. Ömsesidigheten sätts ur spel i Kriegers dikter. Frälsaren är offer-förövare: förbrytare-martyr, kiastiskt uppspikad på det kors som det alltid snickras på, ett ord men också en kropp: ”are you saved or screwed / bathed or bruised?” Incestuös och osmaklig.

Språket: fullt av alliterationer och ordvitsar, lika mycket det fula som det snygga. Och flödet är en icke-rytm. Hård, assymetrisk, med dissonanta missljud, en poesi som skär sig, och som skär och skärs i lika hög och hård grad. En recension i NY Times utlovade nyligen Giving Godhead till årets bästa diktsamling på engelska, och jämförde med gurlesken och Emily Dickinsion, ”the original Goth girl”. En annan parallell till den här typen av utdrivande poesi finns väl hos Sylvia Plath, vars språk också kan upplevas just så här starkt och hela tiden på gränsen – till det passande, och lika övertygande i sina överträdelser som i sina riktigheter. Eller den metafysiska skolan, som också vigde ihop paradoxerna på ett sätt som lämnade sömmarna intakt, med John Donnes hädiska ”Holy Sonnets” som främsta exempel:

Divorce me, untie or break that knot again,
Take me to you, imprison me, for I
Except you enthrall me, never shall be free,
Nor ever chaste, except you ravish me.

Eller ett färskare exempel: Marie Calloways uppmärksammade debut Vad gjorde jag för nytta i ditt liv (nyligen översatt till svenska). Krieger skriver dubbelt så sexigt, och mer än dubbelt så bra, och förtjänar mycket mer uppmärksamhet. För det här är ett nytt idiom. I dikterna finns både litterära anspelningar (utöver den bibliska referensbanken bland annat T.S. Eliot) och allusioner till populärkultur (AC/DC, Star Wars). Men mest alltså en typ av religiös motskrift, där Kriegers fräsande svavelosande gapiga röst kan liknas vid Prousts formulering om den lilla smådjävulen som doppats i en vigvattenskål. Jag kan inte säga annat än att jag formligen avgudar Kriegers sällsynt lyhörda språköra, och att hon även vet när hon ska bromsa, hålla igen, när idérikedomen blir för stor.

Det är dikt som återerövrar poesins hörbarhet, dess ljud, och visar att det är högläsningen som är dess modus operandi. Dikterna demonstrerar vad språket kan göra, och det är verkligen inte lite.  

Krieger vänder den granskande blicken både inåt och utåt, i ett (mans)hat som löper i flera riktningar. Det är ett skrivande som tar diktjaget bort, till andra ställen – inte nödvändigtvis bättre ställen, eller bort från det faktiska. Hon tar itu med det djävliga, och söker sig rätt in i det som bränns som allra mest.  

Dikterna ger liv åt en existentiell livscykel, en rörelse mot utplåningen, mot samma slags eld Laura Palmer förtärdes av i Twin Peaks, alltså ett sjunkande fortare och fortare tills hon fattade eld. Krieger visar lockelsen i det självdestruktiva, eftersom det som gör så ont gör så gott, tills det enda som gör gott är det som gör så ont som möjligt. Det låter som en långsökt referens, tills jag läser i en av de avslutande dikterna: ”into / that / hot hot  / lynch tunnel.”  

Det är inte bara imponerande, hur Krieger skriver dikter som vänder sig till och tar till vara både individen och samhället, hur den lyckas vara både modern och tidlös, och hur den befinner sig i det som pågår. Här skildras inte något som är avslutat. Det är något som upplevs i själva ögonblicket. Utan distans och estetisk bearbetning – till synes, menar jag, och menar väl bara att dikterna har behållit sin spontanitet, och är inte tillrättalagd alls. Det finns definitivt också ett allvar som tar fasta på de utsatta, de övergivna – men också på de för uppmärksammade, de som är för eftertraktade.

3 kommentarer: