att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 aug. 2017

Lusten och ensamheten. En biografi över Hjalmar Söderberg, Jesper Högström, Weyler


På 80-talet skrev Bure Holmbäck en ambitiös och fortfarande läsvärd biografi över Hjalmar Söderberg. Nu ger Jesper Högström ut en nästan lika fyllig bok om denna det svenska språkets muntraste dystergök. Vad som skett under dessa nästan trettio år är att glorian hamnat lite på sniskan efter den bok om Söderbergs hustru som Johan Cullberg och Björn Sahlin gav ut 2014, Märta och Hjalmar Söderberg, en äktenskapskatastrof.  

Lusten och ensamheten kallar Högström sin bok, och vana Söderberg-läsare identifierar omedelbart titeln från det kärlekscredo Söderbergs alter ego Gabriel Lidman fäller i pjäsen Gertrud: ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet”. Men det är gott om alter egon i Söderbergs verk: ibland heter de Martin Birck, ibland Henrik Rissler. Ibland – åtminstone i hög grad – heter de Tyko Gabriel Glas.


Högström lutar sig starkare mot Cullberg och Sahlin än mot Holmbäck (som han snålt nog inte ens nämner). En annan källa är förstås Kurt Mälarstedts bok från 2006 om Söderbergs älskarinna Maria von Platen, som blev förebild för den femme fatale som hemsöker så många av Söderbergs verk från början av 1900-talet. Möjligen överskattar Högström intresset för denna kärlekshistoria, som upptar en stor del av utrymmet i boken.

Nåväl. Denna bok har mycket som talar till dess fördel: Söderberg är ett aktuellare författarskap nu än det var under hans sista decennier i livet. Han får ständigt nya läsare, och det är motiverat med en så här omfattande genomgång av hans liv. Och Jesper Högström har verkligen satt sig in i tidsandan, och han är dessutom en flyhänt skribent.

Som är bra på att identifiera det moderna hos Hjalmar Söderberg. Det är också kul att han lokaliserar de många stilistiska likheterna med Oscar Wilde. Om svenska språket någonsin haft en kvickare författare än Söderberg får ni gärna meddela mig detta.

Och ändå. Gång på gång himlar jag med ögonen när Högström gör krampaktiga paralleller till nutiden. Att läsa spekulationer om vad Söderberg hade ägnat sig åt om han levt i vår tid är långt ifrån givande. Hade han lyssnat på Morrissey och andra deppiga popartister för att ”stilla sin törst efter magnifik självömkan”? frågar sig Högström, och jag kan inte låta bli att tycka att det är en otjänst när han jämför det sublima dramat Gertrud med tv-serier av någon som heter Aaron Sorkin. Jag vet inte heller hur många gånger jag suckar när Högström kallar honom för hipster.

Det kunde kanske fördras, vore det inte för att Högström är så nitisk i sin redovisningsiver. Hela boken består egentligen av att han staplar konstaterande fakta, utan djupare analys. Att föremålet för boken har skrivit några av svensk litteraturs relativt få mästerverk märks knappt. Mest liknar han en kverulantisk farbror som super och ömkar sig själv.

En massa grabbiga anekdoter ställer knappast Söderberg i någon fördelaktig dager. Å andra sidan: en konstnär från denna tid tål inte vår skarpa granskning. Det finns mer sympatiska författare än exempelvis Söderberg och Strindberg, men deras prosa är ju fullständigt livlös.

Det blir ändå intressant att följa Söderberg som ett fenomen. Han lyckas vara både konservativ och radikal. Både dekadent och moralist. Eller med orden från Elena Balzamos bok från 2001, Den engagerade skeptikern, både världsfrånvänd estet och djupt insyltad i tidens samhällsfrågor.

Det är i dessa motsättningar den gåtfulle Hjalmar Söderberg kan skönjas. Högström lyckas nagla fast en del av detta, och det är skickligt gjort. Det är nog inte heller meningen att vi ska ”förstå” eller ”förlåta” de synder konstnärer uträttar i sitt privatliv. Jag hade ändå önskat att Högström i högre grad hade ägnat sig åt litteraturen, och mindre åt skvallret.

I sina värsta stunder liknar därför hans bok ett reportage från ”Hänt i veckan”. Det ligger också något pliktskyldigt över de där sista cirka trettio åren av Söderbergs liv, då han hade gett ut sina mest betydande verk, däribland den sista romanen Den allvarsamma leken.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/8 2017) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar