att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 aug. 2017

Sus, Agnes Gerner, Bonniers



Med sin andra diktbok stärker Agnes Gerner sin position som en av de mest löftesrika yngre poeterna. Hon skriver om grishushållning på ett sätt som manar till eftertanke och inspirerar till handling.  

Det var länge sedan begreppet ”diktsamling” ersattes av det mer adekvata ”diktbok”. I Agnes Gerners fall rör det sig också mindre om en disparat samling dikter och mer om en enhetlig längre dikt. Hon debuterade för tre år sedan med Skall, som bland annat tilldelades Katapultpriset som årets bästa debut.


Nu utkommer hon med Sus, en bok i samma format som debuten, ungefär så där som museifoldrar brukar se ut (A 65). Den ska så klart läsas som en syskonbok till debuten: det högljudda skallet som följs av det mer lågmälda suset.

Liksom i debuten handlar det om djur: där var det rävar, hästar, kor, fåglar, råttor. Nu är det uteslutande grisen som blir ämne för den säregna poetik Gerner bedriver.  

Den kritik som utförs är alltså av mer lågmält slag, och jag tror det är en lämplig väg att gå. Vi kan behöva bli påminda om detta, med tanke på det hårda tonfall som råder exempelvis på sociala medier, att en effektiv kritik kan framföras även utan glåpord och okvädningsord.

Då påminner Sus i viss mån om Emil Boss fina bok Accelerator, som gavs ut tidigare i somras. Där ingick ett reportage från Sydafrika, som kritiserade Systembolagets inköp av vin, vars upphov är dåliga arbetsvillkor och usla miljöförhållanden. Sådant kan poesin också göra: öka vår medvetenhet.  

Här är det alltså hushållningen av grisar som Gerner tar upp, och hon gör det med en teknik som kanske ska kallas empatisk. Lämpligt nog undviker hon att förmänskliga djuren, eller utnyttja den typ av billig symbolik som George Orwell gjorde i Djurfarmen.

Geners grisar är djur fullt ut, och det går inte att ta miste på hennes indignation, hur stillsamt den än presenteras: ”Det är i modern köttet mognar / Inuti henne möras / fläsket / När hon rör sig höjs / en trubbig klubba, bankar / massan mjuk”.

För vi ska inte inbilla oss något, utan kan lika gärna sluta idealisera djuren. En gris är inget annat än en köttmaskin, säger Gerner. Dessa djur har bara en funktion: att vara lönsamma, att ge så mycket avkastning som möjligt.

För att travestera Albert Camus: man måste tänka sig grisen olycklig. Även om dess arbete liknar Sisyfos kan den inte nå övergången till ett lyckligare stadium. Det är människans uppgift att både formulera sig för att förbättra förhållandena och aktivera sig för att det verkligen ska bli något gjort. Grisen saknar både talan och handlingsutrymme, och om vi menar allvar med vårt snack om att vara djurvän borde vi sluta hymla om hur vi behandlar dem.

Jag gillar den här konsekvent skrivna poesin, och jag anar ett författarskap i vardande, det vill säga att det kan komma att låta höra talas av sig i ett längre perspektiv. Nu har Gerner visat med två böcker att det går att skriva poesi så här diskret intagande: det ska bli ytterst intressant att se vad hon tar sig till med nästa bok.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/8 2017)

2 kommentarer:

  1. Tyckte mycket om denna och hennes tidigare poesibok. Så himla bra recension också!

    SvaraRadera
  2. Vad jag vet kommenterar du inte så ofta bokomslagen eller deras illustrationer, kanske välmotiverat. Men dock intressant att notera på både Skall och Sus. Här som en detalj av vad som ser ut som ett skeppsbrott vilket väl passar fint med hennes ärende.

    SvaraRadera